Hårda, svinkalla vindar kännetecknade vädret under hela vår och försommarfisket. Det var knappt ett enda fiskepass som var behagligt att genomföra. De flesta gånger låg vi för ankar i skydd bakom samma vassrugge och huttrade i svinkölden. Det var som en förbannelse, samma eländiga sydvästvind som piskade upp så kallade gäss på sjön varje gång vi var där. Fisket var också därefter med få fångade fiskar.
Bäst lyckades Martin Liden med en fin fisk på 1220 gram. Det var också den enda fisk vi fick över kilot innan midsommar. Visst, några var i närheten, men nära skjuter ingen hare. Vi provade allt från dropshot med små gummibeten till ordinärt fiske med jiggar och allehanda vobbler. Alla tekniker fick rejäla genomgångar, men det var långsamt fiske med dropshot som fungerade bäst på dom köldstela abborrarna.
Inte ens gäddorna var på något vidare hugghumör, det vill säga ända tills leken var över, då blev det genast omvända förhållanden. Sjön verkade koka av gäddor som till vår stora frustration förstörde abborrfisket.
Om jag skulle säga att fisket efter abborre någon gång innan midsommar var bra – då vore det århundradets största överdrift. Bilden på dom smällfeta bryggabborrarna var det enda som drev projektet framåt. Utan dom bilderna på näthinnan hade vi nog gett upp och åkt till en annan sjö för länge sedan. Eller till och med sålt grejerna, så dåligt var det!
Så här såg det ut på ekolodet mesta tiden med helt ofredade stim med betesfisk.
Det var när fisket var som allra sämst, och bryggbilderna nästan förbleknat som en händelse utspelade sig som gav ytterligare drivkraft åt projektet. Jag håller på och knyter ett nytt dropshottackel när jag hör Martin viska med panik i rösten!
– Åh, vilken abborre, ojojoj, kolla vilket monster!
Plötsligt gör sig en av sjöns monsterabborrar tillkänna! Sakta har den följt Martins bete in mot båten, tätt, tätt bakom jiggen innan den viker åt sidan med sitt maffiga ryggsegel uppspärrat. Sakta och majestätiskt glider den åter ner i djupet. Martin är lätt darrig på stämman och garanterar att det var den största abborre han någonsin har sett. Två kilo minst lyder den lätt skakiga viktgissningen. Minst två kilo…
Jag är givetvis skitförbannad att jag precis då satt och knöt ett tackel och missade föreställningen. Om någon mindre erfaren än Martin hade sett abborren hade jag nog varit lite skeptisk att personen överdrivit storleken något, men Martin har fångat mängder med stora abborrar under åren och är högst trovärdig.
Plötsligt var den där och visade upp sig – drömabborren. Denna händelse utspelade sig strax innan midsommar ungefär i samma veva som dom första rapporterna om vertikalfångade rödingar började droppa in från Vättern. Det blev slutet för vårsatsningen och vi tog inte upp satsningen förrän i september igen. Men mer om det i nästa inlägg…
Fortsättning följer…
Med vänlig hälsning Björn ”Carlo”Karlsson
