Har ni någon gång gjort en sån där resa som kunnat gå hur bra som helst – eller likväl kunnat sluta med att komma hem tomhänt? Det var precis så inställningen mentalt var några dagar innan avfärd. Men denna gång hade jag oddsen på min sida…
Inte olikt alla andra år så är suget enormt att komma ut nu när isen lagt sig på sjöarna och man äntligen får börja jaga de vackra rödingarna som simmar under den. Såklart finns det en massa andra fiskar man kan rikta in sig på till isfisket också, men det är något speciellt med rödingen. Just för att den har så många olika beteenden och man blir aldrig fullärd. Under denna resan fick jag bekanta mig med ännu ett av deras sätt att bete sig på. Vilket jag kommer till senare under äventyret!
Planen var solklar sen några dagar innan, klockan ställdes in på 02.00 för att hoppa in i bilen och börja resan bortåt mot fisket. Kompisen var nog lite skeptisk där och då när klockan ringde. Men eftersom jag lyckats övertyga honom några dagar innan avfärd så hade han inte så mycket till val än att sätta sig i bilen…
Resan på vägen och till fjället gick bra. Tillslut nådde vi kalfjällets vackra vyer samt dagens fiske som låg och väntade. Jag var sjukt taggad och ville verkligen inte spilla någon tid på annat än just fiske.
Sagt och gjort så borrade jag dagens första hål med Strikemaster borren. Jag startade fiska klassiskt med blink, Akka blänket och hederliga maggots på kroken. Det gick ganska fort så såg jag en fisk i hålet som simmade nära botten på cirka 5-6 meter. Däremot gav fisken inte mycket intresse tillbaka utan strök vidare.
Fiskade på ett tag utan att så mycket speciellt egentligen hände till en början. Efter en liten stund kommer det in en fisk som verkade lite mer intresserad. Jag försöker skapa ett intresse hos fisken med det går trögt. Jag gav det verkligen en ärlig chans. I ungefär 1.5 timmar satt jag med samma fisk och gjorde allt jag kunde för att få intresset hos den.
Den var verkligen speciell i dess beteende. Den ställde sig på botten en meter framför blänket och tittade på mina yviga rörelser. Sakta sakta, ju mer jag höll på för att få dess intresse så flyttade den sig lite närmare varje gång. Tillslut var fisken bara några ynka centimeter från kroken och blänket men strax innan det ser ut som den ska hugga… så vänder den !? Så otroligt påfrestande när man tittar ner och ser att allt man skulle vilja ha är precis rakt nedanför en. Men det går bara inte. Och sådär höll vi på otroligt länge. Jag frös samtidigt något så otroligt under tiden men jag vägrade gå och värma mig, så enkelt var det. Inte när det är en bättre fisk i hålet. Kall är bara en känsla och jag gnetade på.
Jag börjar sakta inse att blänke inte verkar vara melodin för dagen. Det känns alltid lite läskigt att veva upp grejerna för att byta till nya beten eftersom man är rädd att fisken sticker helt. Men det måste ibland ske en ändring för att man i slutändan ska få upp fisken över huvud taget.
Gjorde ett snabbt byte till Tungsten Mongo Jig som är en liten mormyska. Jag betade även denna med Lil Creature bait i modellen Mayfly. Bytet av grejjer gick smidigt och snabbt.
Mycket tack vare “free fall systemet” som min Black Betty Freefal Carbon pimpelrulle från 13Fishing är utrustad med! En knapp funktion som gör att man enkelt med ett finger kan hissa ner sina grejjer i jämn fart genom att klicka in knappen smidigt. Trots sträng kyla så funkar det. Det enda jag brukar ha i åtanke är om jag fiskar med tunga blänken. Just då brukar jag bromsa lite grann med handen på nedvägen för att inte riskera överspolning.
Taktiken att få fisken att hugga på en mormyska gick inte heller hem. Kanske var det alldeles för diskret presentation för att det skulle uppskattas. Så nu gjorde jag ett snabbt byte igen. Denna gång valde jag något helt nytt och ett bete som verkligen märks nere i hålet på grund av dess rassel – Ultra light Rapala Rippin Rap.
Kort sagt kan man säga att rippin rap är ett vibrationsbete. Min baktanke när jag provade detta bete var att se om jag kunde trigga fisken och samtidigt göra den mer intresserad. Jag valde en skrikig färg som heter – CSD
Strax innan jag släppte ner betet böt jag krokarna i förebyggande åtgärd och lade på samma krok som jag har på mitt blänke. Endast för att jag inte vågade ta några risker till denna fisk. Då jag såg att det var en bra storlek på den.
Min Ultra light kommer ner med en hård duns på botten och jag börjar direkt hoppa på botten. Jag fiskar hårt och intensivt med mitt Snitch Pro spö. Jag tycker att fisken reagerar på ett bättre sätt än innan så jag fortsätter i samma spår. Efter ungefär ytterligare 20 minuter så får jag utdelning.
Fisken blev tillslut mer och mer störd av hur jag fiskade och kom i hög fart mot mitt bete i ren aggression. Pang! Nu ser jag hur den tar tag i grejerna. Jag spänner linan och nu är det kamp! Otroligt stark fisk som vägrar visa sig och efter dryga 30 minuter med många rusningar börjar tillslut fisken närma sig hålet.
Vilken syn! Jag förstår snabbt när jag ser fiskens grovlek att den kommer inte komma upp ur detta hål. Fysiskt omöjligt så att säga. Jag ber kompisen snabbt ta strikemastern och borra upp hålen bredvid. Tur man hade med sig en batteriborr! Efter ett litet tag och knixande vid hålet får vi upp fisken.
Det är ytterst viktig att fisken går fritt upp genom hålet och det är jag noga med. Annars finns det en stor risk att man skadar fisken. Och speciellt fiskar som är grova. Dessa fiskar är så otroligt viktiga för framtida generationer och har viktiga gener att bevara.
Vi plåtar några bilder och tar såklart en vikt och längd. 5740 gram fördelat på 74cm vilket är dom galnaste måtten jag fått från en fisk. Så tjock och grov! Strax därefter får fisken simma hem igen till dess rätta element. Vilken upplevelse och samtidigt få inleda säsongen på detta vis! Detta är verkligen fjällets gåvor!
– Skitfiske tills vidare!
